Jag märkte igår att en gammal vän till mig dog i början av året, hur kunde jag inte märka det tidigare? Jag har varit väldigt upptagen med mig själv, min depression och att på egen hand ta mig igenom min vardag. Jag tycker inte att det är själviskt av mig, det är något jag har behövt lägga mycket tid på. Hon hade förstått, hon var den enda som kunde förstå. Dock är det ingen ursäkt, jag borde ha stannat kvar vid din sida, du behövde mig. Jag bad dig gång på gång att kämpa, gå vidare och blicka framåt. Jag känner mig som en lögnare, jag är en lögnare. Förlåt för alla tomma ord jag gav dig, jag vet hur svårt det är nu.

Må du vila i frid, vi ses i Nangijala.

Vad är vänskap? Jag börjar nämligen fundera på om jag har några. Ingen frågar hur jag mår, ingen märker hur jag mår och ingen verkar bry sig alls. Det finns tillfällen där jag öppnar upp mig för mina vänner, talar om för dom att det är lite extra jobbigt just då, men jag får inget stöd. Svaren jag får är ungefär "Vad synd, men det kommer bli bättre" och sen går dom vidare med att prata om något helt annat, något som kanske inte är relevant för stunden. Dom förstår inte hur det känns att höra att det kommer bli bättre. För mig är det tomma ord, som att säga till en knarkare att den en dag kommer bli ren eller en alkoholist att suget efter alkoholen kommer försvinna. Vad vet dom egentligen? Vart står det hugget i sten att allt löser sig med tiden? Jag kräver inte deras empati eller förståelse, men att stötta. Att kämpa ensam är svårt, att kriga ensam är i princip omöjligt. Jag känner mig ensam oftare än vad jag vill erkänna för mig själv, oavsett om jag är med andra människor eller inte, för det är i mitt huvud. I mitt huvud är jag nästan alltid ensam då ingen vill eller orkar lyssna, ibland vill jag inte dela med mig av vad som är i mitt huvud. Jag känner att det inte gör någon skillnad längre om jag öppnar upp mig för någon eller inte, jag äts upp inifrån och ingen orkar finnas till stöd. Det känns som att mina tankar, åsikter och känslor är något jag för alltid kommer vara ensam om att ha. Jag är ensam.

Det är så mycket stress och oro. Hur kommer min framtid bli? Kommer jag ha någon framtid? Idag började jag jobba igen, det är för påfrestande både fysiskt och psykiskt men jag måste då jag inte har någon annan inkomst. Jag har nämligen utöver min diabetes även EDS som är en förkortning vad Ehlers-Danlos syndrom. Det är en sjukdom som bryter ner mig och om jag fortsätter stressa, överanstränga mig, så kommer jag tillslut krascha. Men jag måste kämpa vidare, eller ge upp. Jag har känt i flera nätter och även inatt att jag vill dra av insulinpumpen och somna för gott. Det är för mycket som pågår just nu och ni vet inte ens hälften av det, än. Jag kommer fortsätta dela med mig så mycket jag kan, men allt kan inte skrivas offentligt som ni säkert vet. Det här är bara en smula av hela kakan.

Jag kände att jag kanske borde börja med ett inlägg redan nu.

Mina tankar har blivit trassliga som ett headset i jackfickan och min själ känns bortom mig. Jag kan inte längre ha förhoppningar om min framtid med ett leende på läpparna, jag är vilsen. Allt oftare vill jag bara slita loss min insulinpump, somna och inte vakna igen. Varför blev jag ett offer att fastna i klorna på något som för alltid kommer att skada mig? Diabetes. Jag kommer aldrig kunna göra vad jag vill och det äter upp mig inifrån. Varje dag dör jag lite extra inombords av att veta; jag kommer aldrig bli frisk, jag kommer förmodligen dö i förtid och jag kanske aldrig hinner uppleva allt jag vill uppleva. Min egna familj, se världen och bli något stort en dag. Allt lär förbli drömmar. Därav mitt namn, indreams.

Hej läsare.

Jag har valt att vara anonym, låt inte färgerna lura er för vad jag kommer skriva på min blogg är inget annat än deprimerande. Du får läsa någon annan roligare, positivare och gladare blogg om du vill. Jag kan tala om att jag är en tjej som har passerat 20år men ännu inte 30år. Jag har en pojkvän och jag bor hemma hos mina föräldrar, men absolut ingen vet att jag har startat den här bloggen, en hemlighet jag kommer ta med mig i graven. Nu undrar ni säkert varför jag har valt att vara anonym och varför jag har startat den här bloggen. Det är för att jag behöver skriva av mig, jag mår inte bra psykiskt av flera orsaker som kommer förklaras i mina kommande inlägg och ingen psykolog, läkare eller något har hjälpt mig. Om ni vill följa mig och läsa vidare på min blogg så bör ni veta att allt jag skriver här är enbart hur jag känner, tänker och tycker. Jag kommer inte heller hålla mig uppdaterad regelbundet då det här bara är för att jag vill skriva av mig...