Här ligger jag i min säng, ensam. Jag är orolig över att min pojkvän har tappat intresset för mig, gett upp på oss. Han vill inte längre ha sex med mig, bara när vi träffas efter att ha varit ifrån varandra men sen inget mer igen. Vad tror han om mig egentligen? Att jag bara ska fylla hans behov och sen vara nöjd? Är det mig det är fel på, är jag inte längre attraktiv och intressant? Mitt självförtroende rasar! Han säger att jag är vacker, men tillägger sedan att jag kan bli den jag vill vara om jag börjar gå ner i vikt. Det känns inte längre som att han vill vara med mig, så fort jag pratar om vår framtid så går han in på sin egna. När vi är med varandra så vill han bara att alla andra ska vara med, som att han inte vill vara själv med mig eller är rädd för att vara själv med mig. Jag är ensam.

En diskussion, tio diskussioner, hundra diskussioner senare och jag vet fortfarande inte var jag ska. Vart är jag på väg i mitt liv, med mitt liv? Jag kan fortfarande inte säga att jag kommer ha en framtid, för det är väldigt osäkert som det ser ut nu. Jag har dock aldrig påstått att jag inte vill ha en framtid, jag vill också ha ett bra betalt jobb, en egen familj och bo någonstans där jag trivs. Det är mycket som säger mig att det inte kommer bli så, som gör mig osäker. Han vill satsa allt på sin framtid, sina drömmar om att bli världens bästa inom sitt yrke. Men vad händer med oss då? Vi blir inte yngre, jag vill inte vakna upp en dag och allt är bakom oss. Kvinnan når en ålder där hon inte längre kan få barn, är för gammal för att nå toppen inom sitt drömyrke. Där står han och har blivit världens bästa, nöjd med sitt liv. Vad är det för framtid i en relation? Jag är orolig över att det är så det får bli, mot min vilja, utan drömmar.

Jag märkte igår att en gammal vän till mig dog i början av året, hur kunde jag inte märka det tidigare? Jag har varit väldigt upptagen med mig själv, min depression och att på egen hand ta mig igenom min vardag. Jag tycker inte att det är själviskt av mig, det är något jag har behövt lägga mycket tid på. Hon hade förstått, hon var den enda som kunde förstå. Dock är det ingen ursäkt, jag borde ha stannat kvar vid din sida, du behövde mig. Jag bad dig gång på gång att kämpa, gå vidare och blicka framåt. Jag känner mig som en lögnare, jag är en lögnare. Förlåt för alla tomma ord jag gav dig, jag vet hur svårt det är nu.

Må du vila i frid, vi ses i Nangijala.

Vad är vänskap? Jag börjar nämligen fundera på om jag har några. Ingen frågar hur jag mår, ingen märker hur jag mår och ingen verkar bry sig alls. Det finns tillfällen där jag öppnar upp mig för mina vänner, talar om för dom att det är lite extra jobbigt just då, men jag får inget stöd. Svaren jag får är ungefär "Vad synd, men det kommer bli bättre" och sen går dom vidare med att prata om något helt annat, något som kanske inte är relevant för stunden. Dom förstår inte hur det känns att höra att det kommer bli bättre. För mig är det tomma ord, som att säga till en knarkare att den en dag kommer bli ren eller en alkoholist att suget efter alkoholen kommer försvinna. Vad vet dom egentligen? Vart står det hugget i sten att allt löser sig med tiden? Jag kräver inte deras empati eller förståelse, men att stötta. Att kämpa ensam är svårt, att kriga ensam är i princip omöjligt. Jag känner mig ensam oftare än vad jag vill erkänna för mig själv, oavsett om jag är med andra människor eller inte, för det är i mitt huvud. I mitt huvud är jag nästan alltid ensam då ingen vill eller orkar lyssna, ibland vill jag inte dela med mig av vad som är i mitt huvud. Jag känner att det inte gör någon skillnad längre om jag öppnar upp mig för någon eller inte, jag äts upp inifrån och ingen orkar finnas till stöd. Det känns som att mina tankar, åsikter och känslor är något jag för alltid kommer vara ensam om att ha. Jag är ensam.

Det är så mycket stress och oro. Hur kommer min framtid bli? Kommer jag ha någon framtid? Idag började jag jobba igen, det är för påfrestande både fysiskt och psykiskt men jag måste då jag inte har någon annan inkomst. Jag har nämligen utöver min diabetes även EDS som är en förkortning vad Ehlers-Danlos syndrom. Det är en sjukdom som bryter ner mig och om jag fortsätter stressa, överanstränga mig, så kommer jag tillslut krascha. Men jag måste kämpa vidare, eller ge upp. Jag har känt i flera nätter och även inatt att jag vill dra av insulinpumpen och somna för gott. Det är för mycket som pågår just nu och ni vet inte ens hälften av det, än. Jag kommer fortsätta dela med mig så mycket jag kan, men allt kan inte skrivas offentligt som ni säkert vet. Det här är bara en smula av hela kakan.

Jag kände att jag kanske borde börja med ett inlägg redan nu.

Mina tankar har blivit trassliga som ett headset i jackfickan och min själ känns bortom mig. Jag kan inte längre ha förhoppningar om min framtid med ett leende på läpparna, jag är vilsen. Allt oftare vill jag bara slita loss min insulinpump, somna och inte vakna igen. Varför blev jag ett offer att fastna i klorna på något som för alltid kommer att skada mig? Diabetes. Jag kommer aldrig kunna göra vad jag vill och det äter upp mig inifrån. Varje dag dör jag lite extra inombords av att veta; jag kommer aldrig bli frisk, jag kommer förmodligen dö i förtid och jag kanske aldrig hinner uppleva allt jag vill uppleva. Min egna familj, se världen och bli något stort en dag. Allt lär förbli drömmar. Därav mitt namn, indreams.

Hej läsare.

Jag har valt att vara anonym, låt inte färgerna lura er för vad jag kommer skriva på min blogg är inget annat än deprimerande. Du får läsa någon annan roligare, positivare och gladare blogg om du vill. Jag kan tala om att jag är en tjej som har passerat 20år men ännu inte 30år. Jag har en pojkvän och jag bor hemma hos mina föräldrar, men absolut ingen vet att jag har startat den här bloggen, en hemlighet jag kommer ta med mig i graven. Nu undrar ni säkert varför jag har valt att vara anonym och varför jag har startat den här bloggen. Det är för att jag behöver skriva av mig, jag mår inte bra psykiskt av flera orsaker som kommer förklaras i mina kommande inlägg och ingen psykolog, läkare eller något har hjälpt mig. Om ni vill följa mig och läsa vidare på min blogg så bör ni veta att allt jag skriver här är enbart hur jag känner, tänker och tycker. Jag kommer inte heller hålla mig uppdaterad regelbundet då det här bara är för att jag vill skriva av mig...