Vad är vänskap? Jag börjar nämligen fundera på om jag har några. Ingen frågar hur jag mår, ingen märker hur jag mår och ingen verkar bry sig alls. Det finns tillfällen där jag öppnar upp mig för mina vänner, talar om för dom att det är lite extra jobbigt just då, men jag får inget stöd. Svaren jag får är ungefär "Vad synd, men det kommer bli bättre" och sen går dom vidare med att prata om något helt annat, något som kanske inte är relevant för stunden. Dom förstår inte hur det känns att höra att det kommer bli bättre. För mig är det tomma ord, som att säga till en knarkare att den en dag kommer bli ren eller en alkoholist att suget efter alkoholen kommer försvinna. Vad vet dom egentligen? Vart står det hugget i sten att allt löser sig med tiden? Jag kräver inte deras empati eller förståelse, men att stötta. Att kämpa ensam är svårt, att kriga ensam är i princip omöjligt. Jag känner mig ensam oftare än vad jag vill erkänna för mig själv, oavsett om jag är med andra människor eller inte, för det är i mitt huvud. I mitt huvud är jag nästan alltid ensam då ingen vill eller orkar lyssna, ibland vill jag inte dela med mig av vad som är i mitt huvud. Jag känner att det inte gör någon skillnad längre om jag öppnar upp mig för någon eller inte, jag äts upp inifrån och ingen orkar finnas till stöd. Det känns som att mina tankar, åsikter och känslor är något jag för alltid kommer vara ensam om att ha. Jag är ensam.